Presstödet uppgår årligen till ungefär en halv miljard kronor. Samtidigt får redaktionerna in dubbelt så mycket pengar från spelbolagens annonser – en intäktskälla som staten försöker strypa – trots att det tvärtom finns potential att öka.
Häromveckan tog kulturminister Alice Bah Kuhnke emot Medieutredningens slutbetänkande av utredaren Anette Novak. Utredningen tillsattes i en tuff – och alltjämt ansträngd – tid med många utmaningar för medierna. Fallande prenumerations- och annonsintäkter prövar många mediehus.
Statens stöd till kvalitetsjournalistik brukar stå högt upp på agendan i den mediepolitiska debatten. Frågor om fördelningsnycklar stöts och blöts inom ramen för den främsta av statens stödformer: presstödet.
Det kan därför vara på sin plats att sätta in presstödets storlek i ett bredare sammanhang. Den totalsumma det träts om är en halv miljarder kronor årligen. Det kan jämföras med att public service-bolagen alltid är garanterade omkring 8 miljarder kronor. Det kan även jämföras med att den samlade spelbranschens reklaminköp uppgår till mellan två och tre miljarder kronor årligen.
Spelbranschens reklaminköp är intressant av flera skäl. Staten har genom decennier har angripit och försökt förbjuda spelbolagens reklam – med undantag för statens eget spelbolag som i stället tillåtits bli den största spelannonsören.
Spelbolagens motiv bakom reklaminköpen är inte särskilt originella. De vill sälja mer av sina produkter och vinna marknadsandelar. Tack vare detta själviska intresse medfinansierar spelbolagen emellertid kvalitetsjournalistik. Hela beloppet går inte till medier med redaktioner, men uppskattningsvis en miljard kronor gör det. Spelreklam betyder med andra ord dubbelt så mycket som presstödet för en hårt ansatt mediebransch.
Återstoden av reklaminvesteringarna, omkring en till två miljarder kronor, är inte heller bortkastade för den typiske mediekonsumenten. De bidrar till en stunds avkoppling, exempelvis i form av en avgiftsfri långfilm i TV3 eller Kanal 5.
Vi hoppas därför att medieutredaren Anette Novak välkomnar rätten att köpa reklam, också för spelbolag som inte har sitt säte i Sverige.
Det rådande så kallade främjandeförbudet tar nämligen ingalunda sikte på att stoppa oetisk reklam, utan på att stoppa osvensk reklam. En hypotetisk oetisk spelreklam vars avsändare är statens eget spelbolag är med andra ord tillåten, medan en aldrig så återhållsam annons från exempelvis ett brittiskt spelbolag per definition är otillåten. Att EU-kommissionen har invändningar mot en sådan diskriminerande lag och hotar med att stämma Sverige är knappast förvånande. Ett liknande reklamförbud mot franska bilmärken, amerikanska läskedrycker eller någon annan utländsk vara vore otänkbart.
Regeringen har inlett en omreglering av spelmarknaden, med syftet att införa ett system med icke-diskriminerande spellicenser. Gott så, vi har full förståelse för att arbetet är omfattande och därför tar sin tid.
Men mot den bakgrunden är det desto mer förvånande att regeringen nu – samtidigt – lägger energi på att lägga en proposition i riksdagen – Tydligare tillståndsgivning enligt lotterilagen – som går i motsatt riktning och slår fast att Sverige ska ha ett spelmonopol.
Visserligen kallar regeringen detta en övergångslösning, men syftet är tydligt monopolistiskt. Ingen har bett om en skärpning av spelmonopolet, allra minst EU-kommissionen som i sitt yttrande till lagförslaget undrar vad Sverige egentligen håller på med.
Om bara något år ska de spellicenser presenteras, som staten vill använda för att locka svenska konsumenter att spela hos av staten godkända spelbolag. Att strax före denna licensreform dra spelpolitiken ännu längre in i 1900-talet är ett strategiskt haveri.
Hanteringen av spelpolitiken är avgörande också för mediehusen. Om staten förbjuder spelannonsering i svenska medier flyttar reklaminköpen till de huvudsakligen amerikanska nätverksbolag som redan idag lyckats lägga beslag på en betydande del av reklamkakan – utan att de producerar något eget redaktionellt material alls.
Kulturministern, Civilministern och Näringsministern har all anledning att värna fortsatta reklaminvesteringar i de mediehus som såväl bär den svenska kvalitetsjournalistiken, som tar ansvar för spelannonseringen.