Det föränderliga medielandskapet ställer helt nya krav på medierna - när det gäller snabbhet, fingertoppskänsla och inte minst nytänkande. Men varje medieföretag behöver inte nödvändigtvis uppfinna hjulet själv, det finns flera som brottas med likartade frågor. Här har vi samlat idéer, erfarenheter och inspel som kan ge inspiration i arbetet.
Det talas ofta om att dagstidningarna i sin digitalisering har gjort misstaget att bara trycka ut papperstidningen på nätet och inte utnyttjat respektive mediums egna styrkor. Men parallellt med att man försöker hitta och utnyttja de webbspecifika kvaliteterna syns flera exempel på en delvis omvänd trend - att försöka hitta tillbaka till papperstidningens specifika kvaliteter och återskapa dem på nätet. Både för webben med exempel som Google Fast Flip och NY Times Reader och Skimmer, och senare för iPad med bl.a. Bonniers Mag+.
Ett nytt exempel kommer från webbutvecklaren Phil Gyford som utifrån tidnigen Guardians öppna api har tagit fram en egen variant av digital dagstidning - Guardian Today. Och Gyford har landat i en del liknande slutsatser som Bonnier, både när det gäller de teoretiska utgångspunkterna och själva utförandet, även om resultatet är aningen mindre ambitiöst. (Gyford har f.ö. arbetat med Berg som är en av Bonniers byråer.) Det gäller bland annat själva navigeringen, att man scrollar vertikalt i en artikel, och bläddrar horisontellt mellan olika artiklar.
Tre grundprinciper som Gyford har utgått från och där han menar att webbtidningarna har misslyckats med att återskapa papperstidningarnas fördelar:
Läsbarhet. Inga distraherande brus runt artiklarna, inga kommentarer, så lite navigation som möjligt.
Känsla av början och slut (eller hur man nu översätter finishability). Något som har varit väldigt centralt i endel iPad-satsningar, bl.a. Mag+-projektet.
Och slutligen ett tänkvärt begrepp som jag inte hört förut i sammanhanget - minimal friktion. Läsningen ska gå så snabbt och enkelt som möjligt och ge läsaren så få svåra beslut som möjligt av typen "ska jag vända sida?" eller "vilken länk ska jag klicka på?".
Hur väl han har lyckats kan man diskutera. Resultatet är ingen estetisk aha-upplevelse, men onekligen ger det läsupplevelsen en lättflytande känsla. Dock - Gyford har enbart tagit sig an just frågan om användarvänlighet, om man ska utveckla detta vidare lär det behövas ett tänk kring hur den kommersiella sidan ska se ut också.
SIFO presenterade nyligen siffror från Orvesto Junior som bland annat visade att den här gruppens koppling till morgontidningar är svag. Inte så konstigt eftersom utbudet för barn i den åldern inte direkt är överväldigande.
Men varför är det så? Borde inte även dagstidningsvarumärken tjäna på att bygga relationer med de riktigt unga konsumenterna? Om vi köper att även nyhetsföretag i framtiden kommer att behöva tänka mer i nischmålgrupper och mindre "one-size-fits-all" kanske det här är en av de målgrupper som man bör ha huvudet?
I så fall kanske iPad och den typen av plattor kan vara ett steg på vägen. När organisationen Hacks/Hackers Unite samlade närmare 100 journalister och utvecklare för att ta fram iPad-applikationer var just en nyhetsapplikation för barn en av de som stack ut mest.
Applikationen fick namnet Citizen Kid News. Den vänder sig till barn mellan 7 och 11 och bygger på att användaren får belöningar när de svarar på nyhetsfrågesporter och utforskar fördjupande material.
Poynter har gjort en genomgång av denna och några andra appar som togs fram och vad medieföretag kan dra för lärdomar av dem.
Aftenposten testar ett nytt grepp för att få in utvecklingsidéer från sina läsare. Man presenterar idéerna i form av en infografik - med färgade bollar. Ju större boll, desto populärare idé. Olika färger på bollarna representerar olika ämnesområden, och om man klickar på en boll får man se själva idén. I skrivande stund verkar "mindre kändisjournalistik"-bollen leda.
När CNN International skulle lansera sin nya slogan ”Go beyond borders” tog CNN hjälp av en byrå i Berlin för att ta fram sitt kampanjkoncept. Resultatet blev en 40 km lång tejpremsa som går genom hela Berlin, exakt där Berlinmuren en gång stod. Tejpen, men CNN: s logga och slogan drar igenom parker, byggnader, restauranger och gator. Längs med vägen har konstnärer fått pryda väggar och gator med verk som skildrar händelser som ägt rum på platsen. CNN länkade också betraktare vidare till sin hemsida med hjälp av QR-koder. På hemsidan fick man mer info, fördjupning och kunde dela med sig av sina tankar.
Byråer runtom i världen tävlar om att presentera de flashigaste sociala medier-casen och de smartaste prototyperna för nya digitala magasinsformat. Men det går ju faktiskt att utnyttja sociala medier-, mobil- och iPad-hysterin för att boosta papperstidningen också.
En studie som Sveriges Konsumenter genomfört visar att unga exponeras i snitt för 132 annonser under 15 minuter på nätet. Av dessa 132 var det tio procent av annonserna som ungdomarna faktiskt uppmärksammade, fixerade med blicken och kognitivt bearbetade.
Den holländska designbyrån Studio Smack har gjort en prisbelönt animerad film som just handlar om den enorma mängden visuella reklambudskap som omger oss. Den ger en slående bild av hur ineffektiv traditionell marknadsföring har blivit. Allt i videon är svart – förutom sådant som hoppas på din uppmärksamhet.
Så för att ta en inspirerande blick utanför medievärlden. Vad gör andra varumärken med status för att stärka sig bland den svårfångade gruppen unga vuxna? Sedan ett tag märker man av en trend bland företag som vill nå ut - inte minst till unga: Man anställer en ”Kulturchef”. Företag som Red Bull, Absolut och Diesel har alla anordnat talangjakter och evenemang inom konst, mode och musik. Med hjälp av evenemang för den unga kultureliten knyter man opinionsbildare och creddiga fyrtorn närmre sig. De här företagen har uppenbarligen en tro på att en konstnärlig drivkraft inom företaget är ett viktigt komplement till den traditionella marknadsföringen. Genom att bli producenter av konst- och kulturevenemang når man en annars oerhört svårflirtad grupp – och får gratis pr.
Ett exempel är Diesel (som tidigare bland annat anordnat evenemang för att samla världens bästa unga formgivare) som inför sin senaste kollektion lanserar en interaktiv video och en ny musikartist de tror på – Josep. I musikvideon som också fungerar som deras katalog är tittaren aktiv i vilka kläder som ska visas och länkas också direkt vidare till Itunes för att köpa Joseps musik.
Nu är det Converse tur. De har redan arbetat viralt och fångat konsumenttrenden med ”personifierat” genom sin ”gör din egen converse-sko-tjänst”.
Nu vill de placera konstnärlig kreativitet i hjärtat av varumärket. Därför lierar sig Converse med magasinet Dazed and Confused. Genom en stor tävling ska de hitta de bästa, okända konstnärerna i Storbritannien.
Välkända varumärken vill alltså marknadsföra sig som en del av den kreativa näringen. Även Kulturdepartementet tycker att Sveriges varumärke bör kopplas ihop med konstnärlig kreativitet och satsar därför 72 miljoner kronor på de kreativa näringarna inom Sverige. Är tidningarna en del av den här näringen? Nej, inte definitionsmässigt. Vill tidningarna vara det?
.
