Idag lämnar Mediegrundlagskommittén sitt betänkande ”Ändrande mediegrundlagar” (SOU 2016:58) till justitieministern. Jag har varit en av experterna som representant för TU. Som expert kan man inte reservera sig utan endast lämna ett särskilt yttrande. Det har jag gjort.
Kommitténs arbete har – i linje med sina direktiv – haft att göra återkommande avvägningar mellan skyddet för tryck- och yttrandefriheten och skyddet för den personliga integriteten. Dessa eviga motsatspar; en förstärkning av den personliga integriteten innebär i praktiken oftast en försvagning av just den grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten. TU har betonat att detta är något som hela tiden måste uppmärksammas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Kommittén har i det perspektivet övervägt ett antal frågor. Jag vill här lyfta två av de viktigaste.
En viktig fråga har gällt problemet med den ”eviga” preskriptionstiden för sökbara artiklar på tidningssajter och i arkivdatabaser. Detta innebär att preskription aldrig – eller endast efter en viss tid – inträder och att en senare utgivare får ”ärva” föregående utgivares publiceringsbeslut, den s.k. arvsynden.
Kommittén anser, i sitt huvudförslag, att ett yttrandefrihetsbrott på en webbplats även i fortsättningen ska anses pågå till dess att en uppgift tas bort. Det innebär i praktiken att arvsynden består även fortsättningsvis. Detta är en otillfredsställande ordning som går stick i stäv med den tryck- och yttrandefrihetsrättsliga grundprincipen om utgivarens ensamansvar, d v s en utgivare ska, för att kunna upprätthålla detta ensamansvar, ha en rimlig möjlighet att kunna kontrollera vad denne själv publicerar – inte vad andra har publicerat.
Det positiva är dock att kommittén föreslår en möjlighet till ansvarsbegränsning för material som är äldre än ett år. De enorma informationsmängder som hinner publiceras bara under ett år gör dock även detta till något helt oöverblickbart.
Enligt min mening bör därför en vanlig preskriptionstid om sex månader gälla för allt material i en databas räknat från den tidpunkt då det tillgängliggjordes. Det kopplar i bägge fallen ansvaret till den utgivare som fattade publiceringsbeslutet och löser frågan om ”arvssynd”. Detta kan – möjligen – också förenas med förslaget om en möjlighet till ett s k notice-and-take-down-förfarande, där en utgivare kan underställas en underrättelse om att fatta ett nytt publiceringsbeslut om en artikel i en databas och – om denne då väljer att låta den kvarstå – också få ta ansvar för den.
Söktjänsten Lexbase har framkallat en diskussion och ett politiskt tryck om att genomföra begränsningar av det s k frivilliga grundlagsskyddet. Söktjänsten gör det möjligt att ta fram personuppgifter om enskilda i bl.a. brottmål. Detta oansvariga förhållningssätt till publicering av personuppgifter har nu lett till att kommittén föreslår att möjligheterna att skaffa grundlagsskydd med utgivningsbevis för vissa typer av söktjänster ska begränsas. I praktiken har Lexbase visat hur ett missbruk kan leda till ett lagstiftningsförslag som, i sin iver att skydda den personliga integriteten, också slår mot tryck- och yttrandefriheten som sådan.
Om man vill införa de begränsningar i yttrandefriheten som detta innebär är det av yttersta vikt att dessa mycket tydligt avgränsas så att de inte utesluter även annan, och liknande, verksamhet som i högsta grad förtjänar grundlagsskydd.
Läs hela det särskilda yttrandet av Jeanette Gustafsdotter här.
Jeanette Gustafsdotter
VD
TU – Medier i Sverige