Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU) har getts tillfälle att yttra sig över rubricerad utredning och vill anföra följande.
1. Inledning
I betänkandet lämnas förslag på hur den svenska spelregleringen skall se ut i framtiden. Utredningen lämnar två alternativa förslag, där det första innebär en bibehållen och uppstramad spellagstiftning och det andra att spelmarknaden delvis öppnas för andra aktörer än staten och föreningslivet, men med en skärpning av det s k främjandeförbudet.
Som kommer att utvecklas i det följande avstyrker TU bägge alternativen.
2) Förhållandet till EG-rätten
I betänkandet görs bedömningen att den svenska spellagstiftningen är förenlig med EG-rätten. TU delar inte den bedömningen
I Sverige har staten, till försvar för den nuvarande lotterilagstiftningens utformning, åberopat dels sociala skyddshänsyn, såsom minimerat spelberoende, men också bibehållandet av höga intäkter till den svenska staten och folkrörelserna.
Enligt EG-domstolens praxis kan inskränkningar i etableringsfriheten och den fria rörligheten i vissa fall vara berättigade på grund av tvingande allmänintresse av icke-ekonomisk natur. Domstolen har preciserat dessa hänsyn som moraliska, religiösa och kulturella betänkligheter, risker för brott och bedrägerier samt de skadliga konsekvenser som spelande kan leda till för enskilda och samhället.
Enligt TU:s mening är emellertid den svenska spelregleringen i första hand inte utformad utifrån något tvingande allmänintresse av icke-ekonomisk natur. Av förarbetena till lotterilagen framgår tvärtom att lagen utformats på ett sätt som tydligt är betingat av statens önskemål att tillförsäkra staten och folkrörelserna intäkter.
Så angavs till exempel i förarbetena till den nuvarande lotterilagen att ”ökade och mera bestående intäktsmöjligheter för folkrörelserna (bör) skapas. I det statsfinansiella läge som råder måste dock detta ske utan att statens finansiellaställning försvagas. [ ] Det är därför viktigt att de aktörer som konkurrerar med riksomfattande, kostnadskrävande spelformer begränsas. Ett finansiellt monopol bör bevaras på marknaden i syfte att bibehålla stordriftfördelar och lönsamhet” (prop 1993/94:243, s 7).
TU kan därför inte se annat än att i varje fall ett syfte med spelregleringen är att stärka statskassan och att det spelar en central roll för staten när den uppmuntrar till spel. Stöd för detta saknas i EG-domstolens praxis.
TU vill också erinra om att redan 2006 års Lotteriutredning (SOU 2006:11) uttryckte betänkligheter om förhållandet till EG-rätten. Så anfördes bland annat ( s 241) att ”det finns såväl i fråga om de syften som legat till grund för lagstiftningen som vid den praktiska tillämpningen oklarheter som gör att förenligheten med EG-rätten kan ifrågasättas. Det kan befaras att den svenska lagstiftningen numera inte kan anses förenlig med EG-rätten.”
Redan av detta skäl – förhållandet till EG-rätten – avstyrker därför TU Spelutredningens första alternativ.
3) Spelutredningens andra alternativ
TU tillstyrker förslaget om att omarbeta lotterilagen till en ramlagstiftning och likaså att det tillskapas en ny tillstånds- och tillsynsmyndighet – Spelmarknadsinspektionen – som får ersätta Lotteriinspektionen och Länsstyrelserna.
I fråga om den tilltänkta modellen där oddsspel och tipsspel (med undantag för spel vid hästtävlingar) föreslås bli tillåtna genom ett licenssystem, så har TU inget att invända mot de allmänna krav som ställs om att verksamheten skall bedrivas sunt och säkert och ansvarsfullt.
TU kan däremot inte acceptera en ordning där vissa spelformer alltjämt inte är tillåtna för andra än statens spelbolag.
TU förordar en reglerad spelmarknad som står under det allmännas tillsyn och som ställer de krav på ordning och reda och ansvarstagande som krävs för att motverka spelberoende.
Men denna spelmarknad skall vara öppen för alla som är beredda att verka under de villkoren!
Det finns ingen trovärdighet i att påstå att när det t e x gäller just kasinospel och spel på värdeautomater så är dessa spel så problematiska att det av staten ägda Svenska Spel AB är den enda aktör i världen som kan anförtros att driva dem. Dessa spel är problematiska, vilket också framgår av utredningen, men att andra aktörer som är villiga att underkasta sig den svenska spelregleringen ändå skall vara utestängda från marknaden är inte logiskt.
TU avstyrker därför även spelutredningens andra alternativ till förmån för en reglerad spelmarknad som är öppen för alla som är beredda att underkasta sig dess villkor.
4. Främjandeförbudet
Att TU avvisar även Spelutredningens andra alternativ beror, förutom de skäl som ovan anförts, också på sambandet med det s k främjandeförbudet i lotterilagen, d v s förbudet att främja deltagande i otillåtna spel.
För att säkra den svenska marknaden för aktörer som erhåller tillstånd enligt alternativ 2, föreslår utredningen att det slås en järnring runt de svenska gränserna. Det skall, som tidigare, vara förbjudet att främja deltagande ifrån utlandet anordnade spel genom t ex annonsering i tidningar och medier.
Men därtill föreslår utredningen dels ett förbud mot förmedling av penningtransaktioner som avser otillåtna spel och lotterier, dels att kommunikationsföretag skall förbjudas att förmedla kommunikation från sina kunder till IP-adresser och domännamn för otillåtna spel.
TU finner dessa förslag, i likhet med det tidigare främjandeförbudet fullständigt oacceptabla! Det hör inte hemma i ett rättssamhälle präglat av öppenhet, yttrandefrihet och informationsfrihet att strypa kommunikationen på detta sätt människor emellan. Det må vara sant att sådana situationer kan föreligga att kommunikation i vissa avseenden kan begränsas under mycket speciella omständigheter, men dessa är definitivt inte för handen här. Detta skulle – tvärtom – kunna bli ett farligt prejudikat som lätt skulle kunna åberopas nästa gång statsmakten får upp ögonen för något man inte vill att medborgarna skall få ta del av.
TU avstyrker därför bestämt förslagen till ett utvidgat främjandeförbud.
Enligt TU:s mening måste främjandeförbudet också i övrigt avskaffas. TU kan i och för sig ha viss förståelse för Spelutredningens ståndpunkt att förslaget om en endast delvis öppnad spelmarknad förutsätter ett fortsatt främjandeförbud. Men det resonemanget utgår från att om spel fortsatt erbjuds från utlandet av aktörer med tillstånd i andra länder, så skulle de tillståndsvillkoren drastiskt skilja sig från de villkor som skulle komma att ställas upp enligt ett svenskt tillståndssystem. Det förutsätter vidare att från utlandet verksamma aktörer skulle sakna allt intresse av att stå för ett ansvarsfullt spelande.
TU delar inte den bedömningen. Det är dessutom ett förhållande som motsägs av utredningen själv som konstaterar (s. 187) att ”Större Speloperatörer driver numera sin verksamhet väl medvetna om spelandets risker och det ansvar som följer av att erbjuda spel” och ”Spelbranschen själv driver således på utvecklingen mot ett ökat ansvarstagande
Mot den bakgrunden bör främjandeförbudet avskaffas. Det är inte försvarbart att ha en spelreglering som i sanktionshänseende i praktiken är helt uppbyggt på att man skall oskadliggöra budbäraren.
Enligt TU:s mening strider dessutom främjandeförbudet, vad avser annonsering i tidningar och medier, mot tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). I denna fråga har i alla år hänvisats till ett numera 48 år gammalt rättsfall från Högsta domstolen (NJA 1961 s 715).
Enligt Tidningsutgivarnas mening måste betydelsen av detta rättsfall som rättskälla – som sedan dess ständigt åberopats i utredningssammanhang – starkt ifrågasättas. Avgörandet har också kritiserats i litteraturen (se t ex Axberger, ”Tryckfrihetens gränser” s 51), men under alla omständigheter är spelmarknaden i dag inte densamma som 1961. De flesta människor ägnar sig åt spel i en eller annan form, nyhets- och informationsintresset av uppgifter om spel och odds – och möjligheten att förmedla och ta del av dem – är ett helt annat, och på en konkurrensutsatt spelmarknad har läsare och allmänhet intresse av att kunna jämföra till exempel Svenska Spels odds med de utländska spelbolagens.
Publiceringen av uppgifter om spel eller från spelbolag har därför ett helt annat nyhetsvärde i dag och bör därför anses ha också ett materiellt tryck- och yttrandefrihetsskydd enligt TF och YGL, varvid lotterilagens främjandeförbud inte får anses tillämpligt vid en sådan publicering.
De senaste åren har ett antal svenska chefredaktörer vid svenska dagstidningar dömts för brott mot främjandeförbudet efter att ha publicerat annonser för utländska spelbolag. Frågan om förhållandet till EG-rätten har i dessa mål varit central och är nu föremål för EG-domstolens prövning.
Vidare har Lotteriinspektionen i flera år ägnat sig åt att utfärda förelägganden mot dagstidningar att upphöra med publiceringar av annonser för utländska spelbolag. I vissa fall har dessa förenats med kraftiga viten som inte står i någon som helst proportion till den förseelse man vill förhindra. Detta förfarande har nu – efter det att Spelutredningen avlämnade sitt betänkande – prövats i en dom från Kammarrätten i Stockholm (Mål-nr 139-08), där Lotteriinspektionens förbudsföreläggande, med därtill hörande vite, underkänts. Enligt Kammarrättens dom saknar generella förbud mot reklam för ett visst slag av tjänst stöd i TF och därför undanröjer kammarrätten underinstansernas domar.
Det finns sålunda ett antal skäl, framför allt av rättslig natur, som talar för att främjandeförbudet nu bör avskaffas. Som TU ovan anfört underlättas detta av om spelmarknaden öppnas på lika villkor för alla aktörer.
Stockholm den 1 april 2009
TU
Per Hultengård
Direktör