Det händer att myndigheter, när journalister begär ut handlingar, istället för att ge ett avslagsbeslut svarar att handlingarna kan lämnas ut med ”sekretessförbehåll”, som är ett dokument man måste skriva under. Det kan verka bussigt, men det är värt att tänka sig för två gånger innan man skriver på.

Om man skriver under det där papperet om sekretessförbehåll så omfattas man av samma straffansvar – brott mot tystnadsplikt – för de uppgifter som förbehållet omfattar, som offentliga tjänstemän har om de röjer något med sekretess. Och om man ser till hur förbehållet brukar vara utformat, så är det rätt begränsade i vad ni i så fall kan skriva.

Regeln om sekretessförbehåll tillkom ursprungligen för att säkerställa forskningens behov; typ att en forskare som i ett stort statistikmaterial ville påvisa en utveckling/trend, skulle kunna få ta del av individuella och känsliga uppgifter, så länge denne inte röjde just dessa individanknutna uppgifter.

Det kan fungera bra där.

Men journalistens och tidningens uppgift är ju inte att ta del av information – och sedan hålla tyst – utan tvärtom just att sprida/berätta (om än med etiska hänsyn) om det man letar fram/har fått veta. Och då blir sekretessförbehållet ett hinder.

Från TU avråder vi därför normalt från att skriva på sekretessförbehåll. Sedan får man förstås, i det enskilda fallet, bedöma om man tror att det ger en information som inte omfattas av förbehållet, vilket kan vara tillräcklig. Det gör det sällan.

Alternativet är att avböja och istället begära en sekretessprövning. Det kan ibland vara så att myndigheten kanske bara tycker det är jobbigt att göra sekretessprövningen – tar tid med mera – och föreslår sekretessförbehållet för att slippa det.

Om ni och era medarbetare får propåer om sekretessförbehåll, så hör av er till oss på TU.

Pin It on Pinterest

Dela artikeln?

Tryck på valfri social media för att dela, eller skriv ut med den gröna knappen.