TU har på uppmaning från polismyndigheten inkommit med en PM gällande myndighetens effektivitet i arbetet med skyddet av det fria ordet.

Stockholm den 3 december 2018

TU har tillfrågat ett trettiotal av sina medlemmar om hur de ser på polisens arbete för att skydda det fria ordet och mediernas medarbetare under de senaste tolv månaderna. Frågorna har gällt tillgänglighet, informationen, bemötandet, kompetensen, rättssäkerheten, effektiviteten och utvecklingen. Därtill har frågor ställts gällande den generella gången från första kontakt till eventuellt åtal.

Intervjuerna är begränsade till antal och hållna på ett översiktligt plan. Resultatet skall därför ses som en orientering och ett inspel i polisens egen utvärdering. Det vill säga inte som ett definitivt och uttömmande resultat för verksamheten som helhet.

De medlemmar som TU intervjuat tycker att det är förhållandevis enkelt att komma i kontakt med rätt person vid ärenden gällande hot, trakasserier och våld. Det finns dock ett antal svaranden som vare sig känner till vem de skall kontakta eller att upplever att de når fram till ansvariga personer. Andra menar att det är för personberoende och att myndigheten saknar en pålitlig struktur för att hantera inkommande ärenden. Därtill verkar svaren antyda att det är stora skillnader mellan de olika polisområdena. I storstäderna upplever fler att det tillgängligheten fungerar bra än i övriga delar av landet.

De intervjuade medlemmarna är generellt sett missnöjda med hur polisen informerade om processerna och rutinerna för de ärenden de haft under det senaste året. Få är helt nöjda med hur det fungerar i dag. Situationen ser ungefär likadan ut när det gäller polisens förmåga att informera om anmälarens eller medarbetarens möjligheter till skydd och stöd. Flera av det intervjuade är nöjda med informationen, men sammantaget tyder de inkomna uppgifterna på att variationerna är stora. Vad gäller polisens skriftliga information, som beslut och övrig information om de aktuella ärendena, är dock bilden avgjort mer negativ. Totalt sett ger de intervjuade en splittrad bild över polisens förmåga att informera begripligt, klart och tydligt. Även här verkar förmågan hänga ihop med personer och inte med den uppbyggda strukturen. Några av de intervjuade lyfter fram lysande insatser av enskilda poliser.

På det hela taget upplever de intervjuade att polisen uppvisar en bra attityd till den som kontaktar dem och till mediernas medarbetare. Ytterst få är påtagligt missnöjda. Mer än hälften av de intervjuade är på det hela taget nöjda med polisens engagemang i deras ärenden och ungefär var tredje intervjuad är mycket eller helt nöjd med engagemanget. Det finns dock en ganska stor minoritet som upplever att det saknas engagemang i frågorna. I korthet kan de intervjuades uppfattning av bemötandet betecknas som godkänt, även om det finns uttalade möjligheter till förbättring. Inte minst om ärendet löper under viss tid.

Hälften av de intervjuade ser påtagliga brister i polisens kunskap om mediernas och journalisternas situation gällande hot, hat och trakasserier. Den andra hälften upplever att kunskapen ligger på en godkänd nivå. På ungefär samma sätt ser det ut när det gäller polisens kunskap om mediernas och journalisternas roll i samhället. Här är det dock färre som är avgjort missnöjda och fler som är helt nöjda. Dessa två omständigheter kan också förklara att fler än hälften av de intervjuade saknar en förmåga hos polisen att förstå ärendets problematik och allvar. Resterande hälft är antigen ganska nöjda med förmågan eller anser att den är godkänd. Några är dock helt höjda med polisens förmåga. Flera av de intervjuade nämner dock att de själva tvingats bistå polisen då denna saknat kompetens för att söka och efterforska material i digitala miljöer.

Även vad gäller polisens förmåga att ge råd och vägledning uppvisar intervjusvaren på en splittrad bild. Några är avgjort missnöjda medan andra är tämligen nöjda.

På det hela taget anser de intervjuade att de lagar och regler som gäller är tydliga och att polisen lyckas med att förklara dessa. Däremot är man mindre nöjda med det sätt på vilket polisen motiverar sina ställningstaganden och beslut. Här finns det ingen som är helt nöjd. Man skulle också gärna se större möjligheter att föra fram egna synpunkter och eventuella klagomål. Sammantaget lutar de intervjuades åsikter om rättssäkerheten lite åt det negativa hållet.

En majoritet av de som intervjuats är tämligen negativa till tiden och rutinerna för behandlingen av sina ärenden. Återigen skulle man gärna se större möjligheter att föra fram synpunkter. Flera av respondenterna menar att rutinerna skiljer sig mellan landets olika delar och ärenden tenderar att läggas ned alltför fort, innan en grundlig översyn kan ha genomförts. Därför menar man att effektiviteten kan bli bättre.

Nästan hälften av de TU intervjuat via enkäten upplever att polisens sammantagna bemötande förbättrats under det senaste året jämfört med tidigare. Något mindre än en tredjedel anser att det blivit sämre. Resterande fjärdedel har ingen uppfattning om någon förändring då de till exempel inte haft några dylika ärenden längre tillbaka i tiden.

Studeras i stället polismyndighetens arbete via en genomlysning av anmälningsprocedurens olika steg framträder en bild snarlik den som skisserats ovan. Det vid en generell bedömning av ärendehanteringen under de senaste tolv månaderna.

I nästan nio av tio ärenden upprättades en anmälan. Och i en klar majoritet av fallen motiverades beslutet på ett klargörande sätt. Men det var färre än vartannat som ledde vidare till en förundersökning. När så skedde menar en majoritet av de svarande att de inte fick ett skäl som förklarade varför.

Nästan hälften av de svarande känner inte till om en förundersökningsledare utsågs. Även här upplever man att beslutet kunde klargjorts tydligare.

En stor majoritet av de svarande uppger att ärendena generellt sett inte överlämnas till åklagare. Inte heller här säger sig man ha fått en klargörande motivering till detta beslut. Och det är bara ett fåtal av de svarande som varit med om att ärendet gått vidare till åtal eller domstol. Även här hade man gärna sett positivt på en mer klargörande information från rättsväsendets sida.

Även om det är en mycket begränsad undersökning förefaller det vara möjligt att dra slutsatsen att frågorna som rör hot och trakasserier samt hur dessa ska hanteras på ett rättssäkert och effektivt sätt i syfte att förhindra och lagföra dessa bör lyftas upp på nationellt plan. Därigenom ökar möjligheterna för att säkerställa att hanteringen blir mer personoberoende. Inte minst viktigt för mediernas roll i ett demokratiskt samhälle. Men också för det allvarliga i att hoten, trakasserierna och våldet bevisligen leder till självcensur och att viktiga granskningar inte genomförs samt att den demokratiska debatten tystnar.

Jeanette Gustafsdotter, vd TU – Medier i Sverige