Debatt: ”Låt inte statsmakten begränsa yttrandefriheten”

Tryck- och yttrandefrihetskommitténs förslag är bekymmersamt, skriver Ewa Thorslund, Per Hultengård, Peter Danowsky och Ulf Isaksson på DN Debatt den 1 oktober 2020. Kommittén vill i sitt förslag göra ytterligare undantag i det grundlagsskyddade området. Risken är att det leder till mediegrundlagar med så stora hål, att det bara skyddar det som är bekvämt, oförargligt och ”ändamålsenligt”.

Det ligger något oroväckande och problematiskt redan i rubriken till tryck- och yttrandefrihetskommitténs betänkande (SOU 2020:45) – ”Ett ändamålsenligt skydd för tryck- och yttrandefriheten”.

Ett ”ändamålsenligt” skydd? Är inte hela poängen med tryck- och yttrandefriheten och det fria ordet att det ska skydda också det som inte är ändamålsenligt? Det som särskilt behöver grundlagens skydd är det obekväma, det stötande, det oanständiga, det som upprör majoriteten och inte sällan det som statsmakten inte alls tycker är ändamålsenligt.

Tryck- och yttrandefrihetsgrund­lagarnas styrka är att de avgränsas med formella kriterier och inte utifrån att bara skydda det som statsmakten vid en viss tid må anse vara ”ändamålsenligt”. Om något uttrycks inom de formella ramarna för tryck- och yttrande­friheten så åtnjuter det grundlagens skydd – punkt. Inom dessa ramar kan det sedan bestraffas som ett tryck- och yttrandefrihetsbrott, men det ska ske inom ramen – inte bredvid. Detta är en av många viktiga lärdomar från de tryckfrihetssakkunniga som efter andra världskriget, i betänkandet (SOU 1947:60) lade grunden till det som i dag är tryckfrihetsförordningen.

Visst går det att – undantagsvis – i tryck- och yttrandefrihetsgrundlagarna bestämma att vissa frågor, trots att de befinner sig inom ”ramarna”, kan hanteras i vanlig lag. Sådana delegations­regler innebär en balansgång, som kräver stor försiktighet och ska bara införas när man är säker på att ett viktigt yttrandefrihetsintresse inte äventyras.

Dessvärre för yttrandefriheten har den här tekniken med åren gått från att vara just några undantag till en lista som efterhand blivit en katalog. Och delegationsreglerna – inskränkningarna av det grundlagsreglerade, har blivit ett smidigt hanteringssätt för den statsmakt som vill ha bort det icke ”ändamålsenliga”, från det grundlagsskyddade området.

Priset för en vid tryck- och yttrandefrihet är att ibland även det som kan kollidera med ett annat intresse likväl åtnjuter skydd. Problemet med en alltför stor benägenhet att ”delegera ut” det obekväma från tryck- och yttrandefrihetsskyddet är att vi till sist får mediegrundlagar med så stora hål, att de bara skyddar det som är bekvämt, oförargligt och ”ändamåls­enligt”. Delegationen är en möjlighet som alltför flitigt utnyttjad skapar luckor i grundlagsskyddet.

Tryck- och yttrandefrihetskommitténs uppdrag var att överväga om det kunde rivas upp nya hål. Kommittén har lydigt, om än inte på alla punkter, fullföljt sitt uppdrag.

Mycket av fokus kring kommitténs förslag har kommit att handla om skyddet för public service-företagens oberoende. Det är en viktig diskussion.

En svag punkt i det nuvarande skyddet för public service är att regeringen (med vissa begränsningar) utser ledamöterna i den granskningsnämnd som, i efterhand, kan kritisera radio- och tv-sändningar. Det har dock funnits en frizon, utanför granskningsnämndens räckvidd, vad gäller public service-företagens verksamhet på till exempel internet. Den frizonen inkorporeras nu i den statliga tillsynen genom just en delegationsregel, där man sprätter upp ett hål i den grundlagsskyddade etableringsfriheten, och underställer även denna verksamhet granskningsnämnden.

Men det finns även andra – och nog så viktiga – tryck- och yttrandefrihets­rättsliga frågor som föreslås bli undantagna (utdelegerade) från det grundlagsskyddade området. Här är två sådana:

2018 föreslog regeringen i en proposition att informationsdatabaser med söktjänster med personuppgifter om brottslighet (lagöverträdelser) skulle fråntas sitt grundlagsskydd i vissa delar.

Frågan är inte okomplicerad, det ska erkännas; den har både yttrandefrihets- och integritetsrättsliga komplikationer, men förra gången blev det stopp i riksdagens konstitutionsutskott. Risken för att den tilltänkta regleringen skulle innebära en begränsning av yttrandefriheten som negativt skulle påverka journalistik och publicistik var tydlig.

Regeringen återkom dock till tryck- och yttrandefrihetskommittén med förnyade direktiv. Och kommittén föreslår nu, om än med en lite annan vinkel (med en delegationsregel) att regler i vanlig lag får tillämpas. Fast ”bara om det med hänsyn till den offentliggjorda uppgiftssamlingens karaktär står klart att det finns särskilda risker för otillbörliga intrång i enskildas personliga integritet.”

Åter igen en avgränsning till syftet, men inte formen – något som lätt kan ges en ny innebörd i en annan inte avlägsen framtid.

Risken för att informations- och söktjänstföretag och nyhetsbyråer som vänder sig till professionella aktörer – inte bara massmedier utan också offentliga myndigheter, kommuner, rättsdatabaser och säkerhetsföretag – kastas ut från det grundlagsskyddade området är uppenbar. Det är ett grundskott mot fundamentala tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principer när det blir en tolkningsfråga vad som faller innanför respektive utanför det grundlagsskyddade området. Osäkerheten blir ett hinder i en helt legitim näringsverksamhet.

Ett genomförande enligt utredningens förslag får negativa konsekvenser, inte bara för de nyssnämnda aktörerna, utan också för lokala nyhetsmedier. Det här hade kunnat hanteras på andra sätt!

I samband med ubåtsjakten utanför Berga i oktober 2014 ingrep militär­polis mot en fotograf från Dagens Nyheter som fotograferat ett vattenområde som var klassat som skyddsobjekt och beslagtog minneskorten till dennes kamera.

I den rättsliga prövning som följde konstaterade Högsta domstolen (NJA 2015, s 298) att skyddslagens regler om så kallat avbildningsförbud och om förverkande och beslag stod i strid med anskaffarfriheten i tryck- och yttrande­frihetsgrundlagarna och upphävde beslaget.

Man kan tycka att rättsläget därmed är klarlagt. Myndighetsingripandet var felaktigt, och uttolkningen av grund­lagen hade tydliggjorts.

Men så var det inte. Sålunda fick tryck- och yttrandefrihetskommittén direktiv om att överväga att ändra på saken och föreslår ännu en delegationsregel. Den innebär att den anskaffarfrihet som grundlagen annars tillförsäkrar medborgare och journalister i sådana här situationer inte ska gälla.

Det här är bekymmersamt. Vi önskar att politikerna, alltså lagstiftaren, inte låter begreppet ändamålsenlighet tunna ut grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefriheten på ett sätt som öppnar för inskränkningar, den dagen yttrandefriheten verkligen sätts på prov. En principiell fasthet i dessa frågor är påkallad.

Kommitténs betänkande är nu ute på remiss. Vi hoppas att remissinstanserna och därefter lagstiftaren står upp för yttrandefriheten och inte faller för utredningens överväganden. Det här är frågor är som är alldeles för viktiga för att bara behandlas som teknikaliteter som kan hanteras pragmatiskt för stunden. Grundlagsskyddet för yttrande­friheten förtjänar mer uppmärksamhet än så.

Ewa Thorslund, vd TU – Medier i Sverige

Per Hultengård, jurist TU – Medier i Sverige

Peter Danowsky, advokat Time Danowsky Advokatbyrå

Ulf Isaksson, advokat Time Danowsky Advokatbyrå