Drygt sju av tio kvinnliga ledarskribenter, krönikörer och kommentatorer inom dagspress och nyhetsmedier har utsatts för hot eller trakasserier under det senaste året. Ungefär varannan har känt rädsla eller oro efter hoten. Och var tredje trakasserad har funderat på att lämna journalistiken helt. Det visar den undersökning som mediehusens branschorganisation TU – Medier i Sverige och nätverket Klara K presenterar i dagarna. Hoten och trakasserierna riskerar medier­nas självständiga rapportering och att tränga ut kvinnorna från den fria debatten. Därför är det hög tid för regeringen att avsätta bety­dande resurser för att öka kunskapen om mediernas roll i samhället och trygga ­deras säkerhet.

En rad undersökningar, bland annat från Göteborgs universitet, har visat att ungefär var tredje journalist utsatts för hot det ­senaste året och att två tredjedelar fått motta ned­sät­tande kommentarer. Studier från TU och Sveriges Radio har därtill visat att chefer, ledar­skribenter, nyhetskommentatorer eller krönikörer inom dagspress är extra utsatta – inte minst om de är kvinnor. Kvinnor tenderar att trakasseras i större utsträckning än män.

Hoten och trakasserierna är så pass allvarliga att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, i en ny rapport om mediebranschens hot, risker och sårbarhet konstaterar att situationen kan utgöra ett hot mot demokratin och att hoten ”kan leda till stor skada på såväl enskilda individer som samhället”. Vi vet alltså att hoten förekommer men behöver veta mer om deras effekter.

TU och Klara K har därför låtit undersökningsföretaget Kantar Sifo studera hotens och trakasseriernas effekter för de mest utsatta. Vi har frågat kvinnliga ledarskribenter, krönikörer, kommentatorer och redaktionella chefer vid landets 163 dagstidningar och ­andra redaktioner anslutna till TU. Majoriteten av de 85 kvinnor som besvarat enkäten är verksamma inom regional- och lokalmedier medan ungefär två av fem är verksamma inom storstads- och riksmedier.

Studien visar att 72 procent av de kvinnor som skriver ledare, krönikor eller kommentarer hotats eller trakasserats under de senaste tolv månaderna. Det hot som flest upplevt är hotelser om trakasserier på arbetsplatsen. Ungefär varannan kvinna i studien har tagit emot den sortens hot. Nästan var tredje har även fått utstå hot om trakasserier i privat­livet och hot om sexuellt våld. Något fler än var femte har dessutom utsatts för hot om ­fysisk misshandel.

Hela 96 procent av dem som hotas eller trakasserats har fått ta emot nedsättande kommentarer om deras publicistiska förmåga ­eller kompetens. Två av tre har tvingats ta emot nedsättande kommentarer om sitt ut­seende och lika många om sitt kön.

Hotens och trakasseriernas konsekvenser är påtagliga på flera plan. Ungefär varannan hotad eller trakasserad har upplevt personlig rädsla och oro under året. Drygt två av fem har också avstått från att bevaka eller rapportera om sakområden eller samhällsfrågor på grund av hot de fått. Och drygt en tredjedel menar att trakasserierna lett till tankar på att sluta jobba med journalistik; detta vid sidan av dem som bytt eller avser att byta till en mindre publik arbetsuppgift inom journa­listiken. Flera av de svarande nämner också att de ­efter hot och trakasserier avstått från att ­bevaka vissa personer, grupperingar eller organisa­tioner. De nämner även att hoten försämrat relationerna till familj, vänner och kollegor. Vissa har dessutom varit tvungna att byta till en säkrare bostad.

Det finns således en markerad risk för att många av de drabbade kvinnorna lämnar ­yrket. Det skulle innebära en minskad jämställdhet, att kvinnors röster och perspektiv försvinner ur den öppna debatten. Ja, kort uttryckt att kvinnor hotas och trakasseras bort från offentligheten, från en självklar och grundlagsskyddad rättighet – från rätten att yttra sig i frågor som angår hela samhället.

Undersökningen visar alltså att flera av de svarande avstått från att bevaka sakområden, samhällsfrågor, enskilda personer och grupperingar som en följd av hot och trakasserier. Det innebär att en lömsk tystnad kan breda ut sig i viktiga frågor. En tystnad där vissa samhällsområden och ämnen inte bevakas och granskningar lämnas ogjorda. Även det ökar risken för korruption, maktmissbruk och en försvagad demokrati. Lokalpressen är ofta den enda instans som granskar kommunal- och landstingspolitiker, det lokala närings­livet och civilsamhället. Och som samtidigt debatterar problem, möjligheter och kulturliv lokalt.

Därför menar vi att regeringen nu måste följa de uppmaningar MSB presenterat i sin rapport om mediernas säkerhet och avsätta reella resurser för att bland annat se över hot och trakasserier mot medier, arbeta fram skyddsstrategier för journalister och öka allmänhetens medie- och informationskunnighet. Vi är beredda att göra vår del i den uppgiften.

Det är snart hundra år sedan riksdagen klubbade att kvinnors röster har samma tyngd som mäns och beslutade om allmän och lika rösträtt. Att stillatigande se på när kvinnor hotas och trakasseras till tystnad vore ett sällsynt dåligt sätt för en jämställd ­regering att markera den högtidsdagen.

Jeanette Gustafsdotter, vd TU – Medier i Sverige

Petra Nedfors, ordförande Klara K

Camilla Wagner, vd Klara K

Artikeln är ursprungligen publicerad i Svenska Dagbladet den 16 april 2017.

Pin It on Pinterest

Dela artikeln?

Tryck på valfri social media för att dela, eller skriv ut med den gröna knappen.