I dag, fredag, ställs den 31-årige man som står åtalad för olaga hot mot Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg inför rätta. Han är åtalad för att i ett telefonsamtal med en polis ha hotat att mörda Anna Gullberg. Hotet följde på en saklig och journalistisk granskning som tidningen gjort av Gävlemoskén Al Rashideen och dess kopplingar till radikal islamism. Hotet uttalades av en nära släkting till moskéns imam och löd enligt uppgift på följande sätt: ”Om det händer mina systrar något kommer jag att döda eller ta bort Anna Gullberg”.
Tyvärr hör hot och trakasserier till vardagen för många journalister. Förra månaden hotades till exempel medarbetare på Upsala Nya Tidning när redaktionen skrev om en dom. De omskrivna krävde att artikeln skulle plockas bort från webben, annars fick journalisterna skylla sig själva om det hände något. Någon vecka senare hotade en fotbollshuligan i Örebro att slå sönder kameran till en fotograf på Nerikes Allehanda om huliganerna blev fotograferade. Tidigare i år blev en annan av tidningens fotografer utsatt för fysiskt våld av en fotbollshuligan. Dessutom tvingades fotografen att radera sina bilder. Senaste året har allvarliga hot också riktats mot Säffle-Tidningen, Västerbottens-Kuriren och Östersunds-Posten.
Enligt en färsk undersökning som TU och Sveriges Radio låtit undersökningsföretaget Ipsos göra så har 44 procent av medarbetarna på landets dagstidningar hotats eller trakasserats under det senaste året. Det kan jämföras med genomsnittet som ligger på 33 procent. Dagspressens medarbetare är alltså mer utsatta för hot om misshandel, sexuellt våld och förföljelse än många andra journalister. Extra utsatta för både hot och trakasserier är chefer, som Anna Gullberg, och ledarskribenter som arbetar med debatt och opinionsbildning. Undersökningen visar också att nästan samtliga nedsättande kommentarer som anspelar på kön är riktade mot kvinnor. Även sexuella trakasserier riktas i stor utsträckning mot kvinnor. Kan det vara så att siffrorna visar fel? Att dagstidningarnas medarbetare inte är mer utsatta än andra?
Siffrorna visar dessvärre rätt. En aktuell studie från Göteborgs universitet visar upp samma dystra resultat som vår rapport. Det är bland tidningsjournalisterna vi hittar de allra mest hotade. Och det är snarare regel än undantag att ledarskribenter tvingas att ta emot nedsättande kommentarer. Det är allvarligt. Hoten och trakasserierna kan leda till att journalister, framför allt kvinnliga, tvingas bort från sina arbeten på grund av personlig rädsla och oro för sina familjer. Det kan också leda till att vissa samhällsområden och ämnen inte bevakas, att granskningar inte görs och att debatten tystnar. Det ökar risken för korruption, maktmissbruk och en försvagad demokrati. Många gånger är den lokala tidningen den enda som granskar kommunens politiker, näringslivets affärer och de religiösa samfundens verksamhet. Försvinner lokaltidningens rapportering, försvinner den enda oberoende granskningen.
Hoten mot Anna Gullberg och hennes kollegor är ett direkt hot mot pressfriheten och i förlängningen vår demokrati. Dagspressen tar sin del av ansvaret. Vi undersöker kontinuerligt hoten mot mediehusen och vi påtalar allvaret för demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke och inrikesminister Anders Ygeman. Och vi har noterat ett betydligt ökat politiskt engagemang och ansvarstagande de senaste åren. Men hoten och trakasserierna fortsätter och det krävs mer. Men inte bara av politiken utan av oss alla – som de civiliserade medborgare och nyhetskonsumenter vi alla är.
Press- och yttrandefriheten tillhör demokratins och det offentliga samtalets kärnvärden. Att hota och hata är därför blankt oacceptabelt.
Jeanette Gustafsdotter, vd TU – Medier i Sverige