Personer och företag som granskas väljer allt oftare juridiken som vapen, för att hämnas eller tysta journalisterna. EU-kommissionen har tagit fram ett förslag till direktiv för att stävja så kallade munkavleprocesser. I ett sent skede tycks vår svenska regering ha farit fram med rödpennan. Det är oroväckande, skriver juristerna Per Hultengård (Tidningsutgivarna) och Ulf Isaksson (Time Danowsky) på DN Debatt (2023-04-19).
Den 16 oktober 2017 mördades den maltesiska journalisten Daphne Caruana Galizia. Mordet uppmärksammades i stora delar av världen. Många undrade hur det var ställt med skyddet för den fria pressen på Malta. Mordet var kulmen på en rad försök att kväsa hennes arbete med undersökande journalistik. Tidigare samma år hade en förmögen bankman stämt henne för förtal, med krav på uppemot 40 miljoner dollar i skadestånd – i en domstol i USA. När Daphne Caruana Galizia dog var hon föremål för mer än 40 olika förtalsprocesser, nationellt och internationellt.
Munkavleprocesser, på engelska ”Slapp” (strategic lawsuits against public participation), är ett växande samhällsproblem i Sverige och i Europa. Syftet är att hämnas, kväva eller skrämma de som deltar i den offentliga debatten och som bedriver angelägen granskande journalistik och nyhetsrapportering. Munkavleprocesser kännetecknas av att ekonomiskt starka aktörer framför överdrivna eller klent underbyggda rättsliga krav i domstol mot en individ, organisation eller medieföretag som tagit till orda i en samhällsfråga. Ett centralt inslag i munkavleprocesser är de höga kostnader som journalister och massmedieföretag måste bära för att försvara sig mot kraven.
Fenomenets existens och utbredning är okänd för många, men är ett allvarligt och tilltagande problem. Kanske är aggressiviteten mot journalister och massmedieföretag från starka aktörer, dit inte minst statliga myndigheter räknas, ett tecken i vår tid av krig, oro, desinformation och ekonomiskt försvagade massmedieföretag. Säker statistik finns inte. Att ge offentlighet åt berättelser kan nämligen utlösa nya krav och kostsamma rättegångar.
Sverige och svenska domstolar har hittills inte varit så attraktiva för den här typen av rättegångar. I stället väcks talan mot svenska journalister och massmedieföretag i utlandet där framför allt England och Irland varit öppna för att ta upp till rättslig prövning publiceringar från Sverige, på svenska och för läsare i Sverige.
Liknande exempel finns på nära håll. Elliot Higgins, en av grundarna till den engelska journalistgruppen Bellingcat, stämdes 2021 i England av Jevgenij Prigozjin efter att Higgins hade twittrat om Bellingcats avslöjande om Prigozjins roll i den ryska Wagnergruppen. Prigozjin förnekade inblandning fram till den ryska invasionen av Ukraina i februari förra året. Talan avskrevs under våren 2022. Efter rättegångens slut var Higgins kvarstående kostnader drygt 900 000 kronor – ett i sammanhanget måttligt belopp.
Kostnaden att som svarande hävda sin rätt i ett förtalsmål i Högsta domstolen på Irland kan inte sällan överstiga två miljoner kronor. Polens ombudsman för mänskliga rättigheter mellan 2015 och 2021, professorn i juridik Adam Bodnar, rapporterade 2021 om den polska statens upprepade, omotiverade och överdrivna rättsliga åtgärder mot dissidenter och andra som protesterat mot den polska regeringen.
Inom EU är munkavleprocesser ett välkänt problem. EU-kommissionen har därför tagit fram ett förslag till ett direktiv. Syftet är att stävja munkavleprocesser, och att erbjuda ett skydd för journalister och massmedieföretag.
Under det svenska ordförandeskapet i EU första halvåret 2023 fortsätter arbetet med direktivet. Ett inofficiellt dokument med förslag till omarbetat direktiv cirkuleras för närvarande. Det omarbetade förslaget vittnar om en avsevärd utspädning av en angelägen reform. Att det är den svenska regeringen som farit fram med rödpennan förvånar.
I ett sent skede av lagstiftningsarbetet ser det ut som att regeringen från direktivet undantar samtliga fall av rättsliga anspråk som innehåller en begäran om att domstol ska utdöma straff, ett vanligt inslag i många förtalsprocesser. Dessutom försvinner möjligheten till ekonomisk kompensation för den som utsatts för en ogrundad stämning. Även i övrigt krymper regeringen direktivets tillämpningsområde. Det är exempelvis mindre tydligt än tidigare att rättegångar som inleds mot en person i fler än en medlemsstat kan komma att anses som en munkavleprocess. Förändringarna är problematiska eftersom direktivets från början tämligen fåtaliga regler blir ännu färre med det grundläggande problemet allt mindre behandlat.
FN:s särskilda rapportör om situationen för människorättsförsvarare, Mary Lawlor, uttryckte i mars i år en djup oro för att överdrivna och kostsamma processer hindrar granskning och försvårar debatt.
Vi är väl medvetna om att ordförandelandet Sverige förväntas att inte driva ”egna” frågor utan att driva lagstiftningsakterna framåt, så mycket som möjligt. Vi har respekt för den hållningen.
Det får dock inte innebära att man jämkar i grundläggande rättighetsfrågor som att skydda mediers rapportering och människors anspråk på kunskap. Det framstår därför som överraskande för de flesta med intresse för yttrandefriheten att det svenska ordförandeskapet inte driver Slapp-frågan med större tyngd. Även om det finns skäl att ha förståelse för praktiska och politiska svårigheter är det svårt att säga annat än att den svenska regeringens arbete med lagstiftningsarbetet inte hittills sett ut att gynna det viktiga arbetet med att motverka munkavleprocesser.
Det finns ännu tid. Vi hoppas att regeringen inser att värnet av mänskliga rättigheter och demokrati är sällsynt dåliga ämnen för kompromisser.
Per Hultengård, jurist, Tidningsutgivarna (TU)
Ulf Isaksson, advokat, Time Danowsky Advokatbyrå