Svenska Tidningsutgivareföreningen (Tidningsutgivarna) har getts tillfälle att lämna synpunkter på rubricerat betänkande och får anföra följande. Yttrandet avser huvudsakligen betänkandets kapitel 7 om mediernas ansvar.

1. Allmänna synpunkter

I betänkandet diskuteras frågan om brott mot förtroendevalda, vilket skydd som kan ges för att förhindra sådana brott och vilket stöd som kan ges till förtroendevalda som utsatts för brott.

Tidningsutgivarna anser dessa frågor vara oerhört angelägna. En levande demokrati förutsätter engagerade medborgare som aktivt deltar i samhälleliga beslutsprocesser och organ, t ex som bärare av förtroendemannauppdrag. Hot och brott som riktas mot förtroendevalda på grund av uppdraget måste därför betraktas som mycket allvarligt och alla resurser måste sättas in för att förebygga att så sker.

Tidningsutgivarna tillstyrker också utredningens förslag om att i 29 kap. 2 § brottsbalken lägga till en särskild straffskärpningsgrund för de fall där brott begås mot en förtroendevald eller hans eller hennes närstående på grund av förtroendeuppdraget.

2. Mediernas ansvar

I betänkandet ägnas ett kortare kapitel åt att diskutera om medierna har ett ansvar när förtroendevalda utsätts för våld. Kapitlet består huvudsakligen av referat från olika forskare, vars slutsatser utredningen helt eller delvis synes göra till sina egna.

De forskare som utredningen anlitat menar sammanfattningsvis att det inte finns någon grund för att hävda att det är mediernas fel att förtroendevalda blir utsatta, men att det samtidigt finns inslag i mediernas sätt att rapportera om politik och politiker som direkt eller indirekt kan bidra till förtroendevaldas utsatthet. De nämner bl a “strategin” att utkräva ansvar av någon, polariseringen av åsikter och personfokusering.

Tidningsutgivarna instämmer i att det naturligtvis inte kan hävdas att det är mediernas fel när förtroendevalda blir utsatta, men anser det vara en alltför långtgående slutsats att generellt påstå att mediernas rapportering direkt eller indirekt kan bidra till utsatthet.

Att medierna i större utsträckning än förr utkräver ansvar måste ändå ses som ett positivt uttryck för att medierna blivit mera självständiga och kritiska i sin granskning. Alternativet är passiva, loja och refererande medier. Självfallet finns en risk i att ansvarsutkrävandet kantrar och övergår i en misstro mot politiker av princip. Detta finns skäl för medierna att vara uppmärksamma på, men att det i sin tur skulle leda till övergrepp mot förtroendevalda är ett påstående som måste tillbakavisas.

Det är även riktigt att personfokuseringen har ökat, men detta är samtidigt en spegling av samhällets förändring från ett korporativt organisations-Sverige till ett samhälle där individen tydligare sätts i fokus. I den pågående valrörelsen 2006 står personer som företräder partier i förgrunden på valaffischerna snarare än partierna och det bedrivs åtskilliga personvalskampanjer. Det vore märkligt om inte denna utveckling också avspeglade sig i medierna.

En av mediernas främsta uppgifter är att spegla och återge politiska frågor och politisk debatt. Medierna har ett tryck- och yttrandefrihetsrättsligt – liksom ett pressetiskt – ansvar för vad som publiceras om enskilda politiker. Men något ansvar därutöver kan inte åläggas medierna utan att den vidsträckta tryck- och yttrandefrihet som kännetecknar det svenska samhället skulle försämras. Tidningsutgivarna finner det därför milt uttryckt anmärkningsvärt när utredningen
(s 224) uttalar att “staten bör vara synnerligen restriktiv med förslag som kan innebära censur av det fria ordet”. Staten skall inte vara synnerligen restriktiv med censur. Den vare sig skall eller får ägna sig åt någon form av förhandsgranskning!

Utredningen refererar vidare ur den rapport från SNS Demokratiråd – “Mediernas integritet” – som publicerades 2005 och som kritiserade mediernas egna etiska regelverk. Att utredningen okritiskt återger rapporten utan att med ett ord nämna den ganska omfattande kritik som också riktades emot den finner Tidningsutgivarna anmärkningsvärt, men kanske signifikativt för utredningens inte sällan tendensiösa och förutfattade uppfattning om tillståndet inom medierna. Till skillnad från såväl utredningen som rapporten är Tidningsutgivarnas uppfattning att det pressetiska systemet på det stora hela fungerar väl och är ett tydligt uttryck för mediernas ansvarstagande.

Tidningsutgivarna instämmer i utredningens påpekande om att det är viktigt att mediernas aktörer har kunskap om och reflekterar över den egna medieetiken. Det måste dock betonas att det viktiga inte är ett regelverk i sig utan att etiken är levande och en del i den dagliga verksamheten på redaktionerna.

Utredningen beskriver till sist med svepande påståenden vad den sammanfattar som “en kommersialisering av medierna som inte har en motsvarighet i historien”. Det är uppenbart att detta är något utredningen anser vara negativt. Några reflektioner görs inte om nödvändigheten av och sambandet mellan den ekonomiska och publicistiska utvecklingen av medierna eller om att alternativet till “kommersialisering” i en konkurrensutsatt mediemiljö torde vara statliga public service-medier. Sambandet med förtroendevaldas utsatthet framstår som än mer diffust.

Stockholm den 12 september 2006

Pär Fagerström
Ordförande

Per Hultengård
Direktör

Pin It on Pinterest

Dela artikeln?

Tryck på valfri social media för att dela, eller skriv ut med den gröna knappen.