Svenska Tidningsutgivareföreningen (Tidningsutgivarna) som getts tillfälle att yttra sig över rubricerad promemoria får anföra följande.
1. Allmänna synpunkter
I promemorian redovisas utförligt innebörden av de 15 punkter med förslag till förstärkningar av integritetsskyddet som regeringspartierna aviserade under hösten 2008.
Tidningsutgivarna noterar särskilt förslagen om att ingen signalspaning skall få ske utan tillstånd av domstol, att domstolen skall avgränsa ”trafikstråken” och att signalspaning inte får ske mot trafik med både avsändare och mottagare i Sverige.
De bidrar förhoppningsvis alla till att stärka integritetsskyddet och till att förebygga missbruk.
Samtidigt får dock konstateras att det inte är något fullgott skydd. När det t ex gäller förbudet mot inhämtning av inhemsk trafik, så kommer signalspaningsmyndigheten att få tillgång till denna om den förs i tråd över Sveriges gräns, vilket ju ingalunda är ett ovanligt förhållande. I dessa fall har man – som det uttrycks i promemorian – att i efterhand ”vidta åtgärder” för att begränsa inhämtningen av sådan kommunikation och förstöra den i de fall ”den ändå skulle komma att inhämtas”.
Om syftet är att lugna medborgarnas oro över sitt integritetsskydd är detta inte en argumentation som övertygar.
2. Skyddet för massmediernas källor
Den fråga som framför allt berör Tidningsutgivarnas medlemsföretag gäller dock skyddet av massmediernas källor, d v s hur en signalspaningsverksamhet skall kunna bedrivas utan att massmediernas källor röjs. Problembilden är för övrigt densamma för alla grupper i samhället som har en lagstadgad tystnadsplikt gentemot sina källor eller klienter, t ex advokater, präster och läkare.
I promemorian tas detta problem upp i endast ett avseende och det gäller att upptagning eller uppteckning omgående skall förstöras om innehållet avser uppgifter som lämnats under bikt eller själavård – dock med det tillägget att detta inte gäller om det finns synnerliga skäl till att behandla dem.
Enligt promemorian (s 88) är det inte möjligt att i förhand avgränsa den information som inhämtas till vissa yrkesgrupper eller personkategorier. Det skulle förutsätta att exkluderande sökbegrepp lades in i urvalssystemen med uttömmande upplysningar om teleadresser och motsvarande som är hänförliga till samtliga personer i dessa yrkesgrupper eller personkategorier.
Tidningsutgivarna kan inte bedöma om det finns andra sätt att rent tekniskt avgränsa denna information, men kan instämma i att det i promemorian beskrivna förfarandet torde vara praktiskt omöjligt. Det vore dessutom direkt olämpligt – i första hand inte av integritetsskäl som det påstås i promemorian – utan därför att det skulle förutsätta en ordning där i praktiken en myndighet ytterst skulle avgöra vem som t ex skall kunna göra anspråk på att vara journalist.
Tidningsutgivarna vill dock åter fästa uppmärksamheten på det både principiella och praktiska problem som här faktiskt föreligger.
En meddelare till exempelvis en tidning har en grundlagsstadgad rätt att vara anonym. Med några få undantag kan en meddelare heller inte straffas för att ha utnyttjat sin meddelarfrihet. Syftet med detta är att säkerställa att människor vågar använda sig av meddelarfriheten så att det som bör komma till allmän kännedom också skall göra det. För att ytterligare stärka skyddet för meddelaren åläggs mottagaren av dennes uppgifter en tystnadsplikt och kan straffas om denne röjer meddelarens identitet. Till detta kommer det efterforskningsförbud som gäller myndighet och andra allmänna organ och som är straffbelagt vid uppsåtlig efterforskning.
Den information som signalspaningsmyndigheten inhämtar och har rätt att ta del av – och dessutom rent faktiskt kommer att ta del av – kommer givetvis att vara mycket liten ställd i relation till all den information som den rent tekniskt har tillgång till. Likafullt finns ingen anledning att anta annat än att det i denna information också kommer att kunna finnas tystnadspliktig kommunikation, t ex mellan en meddelare och en tidning.
I samma ögonblick som någon på signalspaningsmyndigheten tar del av denna information sätts grundlagens anonymitetsgaranti för meddelare åt sidan. Detta är något som Tidningsutgivarna inte kan acceptera.
Det är givetvis bra med föreskrifter om att sådan information omedelbart skall förstöras, men skadan och grundlagsgenombrottet har då redan skett. Det går inte att radera vad ögat sett och örat hört.
Mot detta skulle kunna invändas att detta inte är något nytt utan bara ännu ett exempel på problemet med s k överskottsinformation som kan göra sig gällande vid tvångsmedelsanvändning som husrannsakan eller hemlig telefonavlyssning.
En väsentlig skillnad är dock att i dessa fall är objektet för tvångsmedels-användningen känt på förhand. Tvångsmedelsanvändningen föregås dessutom så gott som alltid av ett domstolsbeslut, vilket i praktiken närmast undantagslöst utesluter mottagare av tystnadspliktiga meddelanden. En annan sak är att anonymitetsrätten även här givetvis kan genombrytas om den som är föremål för telefonavlyssning själv kontaktar en tidning.
Detta kan dock inte jämföras med ett förhållande där man medvetet i lag sanktionerar en ordning där man i förväg vet att anonyma källor kommer att röjas och att grundlagsskyddet därmed kommer att åsidosättas, vilket ju är fallet med signalspaningen.
Det går heller inte att bortse från att det budskap som här ges från det allmänna kan uppfattas som att det här med tystnadsplikt och källskydd inte är särskilt viktigt. Den som omfattas av tystnadsplikt ställer sig rimligen frågan om det logiska i att om denne röjer sin källa så kommer detta att bestraffas – samtidigt som staten i lag i ett annat sammanhang medvetet tillåter en ordning där just källor kan röjas.
Sammanfattningsvis konstaterar Tidningsutgivarna därför att de föreslagna ändringarna inte berör den grundläggande frågan om anonymitetsskyddet för meddelare. Problemet kvarstår olöst och Tidningsutgivarna avstyrker därför såväl den befintliga som den föreslagna signalspaningslagen.
Stockholm den 23 februari 2009
Tidningsutgivarna
Per Hultengård
Direktör