Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU) har getts tillfälle att yttra sig över rubricerat betänkande och får anföra följande.

1. Sammanfattande synpunkter
I betänkandet föreslås en ny lag om pliktexemplar av elektroniska dokument.

Förslaget innebär att en tekniskt komplicerad och resurskrävande skyldighet åläggs dem som omfattas av leveransskyldigheten. Betänkandet har ett tydligt “mottagarperspektiv”, men saknar en grundlig analys av vilka konsekvenser den föreslagna lagstiftningen får för “leverantörerna”. Enligt TU:s och dess medlemsföretags mening är utredningsförslaget inte praktiskt genomförbart och framför allt är det ekonomiskt oförsvarbart.
Mot den bakgrunden avstyrker TU utredningsförslaget bestämt.

2. Om utredningsförslaget

Frågan om leveransplikt för elektroniska dokument har utretts flera gånger tidigare. Inget av de tidigare förslagen har genomförts. TU delar uppfattningen att det är angeläget att säkerställa bevarandet av det digitala kulturarvet. Detta kan dock inte ske på det sätt och under de förutsättningar som utredningen föreslår.

Vid överväganden om vad som ska bevaras måste också beaktas att den digitala tekniken i grunden förändrat den mediala logiken så att antalet utgivare av material närmar sig antalet mottagare av samma material. Det gör att man verkligen bör fundera på om massmångfaldigandets alla principer, där en publicerar för många, kan och ska föras över till en mediekarta där många såväl publicerar som interagerar.

I betänkandet anges att det som ska levereras är “publicerade elektroniska dokument”. Detta definieras som “en avgränsad enhet av elektroniskt material med text, ljud eller bild som har ett på förhand bestämt innehåll som är avsett att presenteras vid varje användning”. I praktiken synes det innebära att alla de filer som finns på en webbsida skall levereras var för sig. De ska därtill förses med information om vilket logiskt format det levererade dokumentet har, var och när det tillgängliggjorts, vilket samband det har med andra dokument som levereras – t ex ett antal filer som tillsammans utgjort en artikel – samt koder och liknande som kan krävas för att ta del av innehållet.

Skyldigheten att lämna pliktexemplar skall framför allt åligga dem som i betänkandet anges vara “etablerade publicister”, närmare bestämt företag eller andra som tillgängliggör material med ett direktverkande grundlagsskydd enligt yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).
TU representerar en betydande del av svenska tidnings- och massmedieföretag, vilka också utgör en betydande del av de tilltänkta leverantörerna. TU förutsätter därför att de synpunkter som här lämnas beaktas noga.

Det gäller i synnerhet som utredaren valt att arbeta med en referensgrupp enbart bestående av representanter för berörda departement samt ett antal experter från Kungliga Biblioteket (KB). Några synpunkter från företrädare för branschen och “leverantörerna” har inte efterfrågats annat än vid den hearing som sent avhölls när betänkandeutkastet redan var färdigskrivet och vid ett mycket tidigt besök på Aftonbladet.

TU:s invändningar gäller såväl det som ska levereras som det som inte ska levereras. I fråga om det som ska levereras innebär den tilltänkta metoden med leverans av varje enskilt dokument – dessutom nedbrutet till varje enskild fil som kan utgöra ett dokument – ett mycket omfattande arbete. Det skulle kunna jämföras med att pliktleveransen för tryckta tidningar ändrades till att tidningarna skulle tvingas att sitta och klippa ut varje artikel ur tidningen och sedan skicka in dem till myndigheten.

Och de undantag från pliktleveransen som föreslås – sådant som redan omfattats av annan pliktleverans, dokument som “förs fortlöpande” och “dynamiska företeelser” – riskerar snarare att framkalla ytterligare tillämpningssvårigheter.

Det är allt vanligare att något i en artikel som producerats för papperstidningen ändras i samband med publicering på webben – t ex rubrik och ingress eller att artikeln skrivs om, uppdateras, kortas, det läggs till ett bildspel o s v. Att dagligen sitta och välja ut vad som skall skickas in eller ej blir därför ogörligt.

Än mer komplicerat blir det förhållandet att en normal mediesajts publiceringsrutiner faller under olika lagrum, vilket i sin tur styr leveransplikten. Så ska en artikel levereras utan tillhörande kommentarer om dessa är omodererade, men om kommentarerna är modererade ska även dessa skickas med. På många sajter förekommer, t ex beroende på ämne, dessutom både modererade och omodererade kommentarer. Allt detta gör leveransplikten svåröverskådlig och inkonsekvent. Som utredningen noterar (s 58) så kan därtill även RSS-flöden och bloggar i vissa fall omfattas av grundlagsskyddet med påföljande leveransplikt. Då har man hamnat en rejäl bit ifrån grundtanken om att det var material från de “etablerade publicisterna” som skulle levereras.

Föreställningen om att man ska kunna avgränsa vad som “förs fortlöpande” och vad som inte längre gör det är också orealistisk. Det går inte att förutsäga om ett webbinslag kommer att förändras framöver eller ej. Allt beror på händelser och förändringar som ligger i framtiden. Och hur ska man exempelvis hantera den situationen att material sänts in, som senare ändå kom att förändras? Ska leverantören då meddela myndigheten att insänt material ska raderas, varpå en ny version ska sändas in i förhoppningen att den är slutgiltig? Har myndigheten tillräckligt med personal och resurser för att hantera den enorma arbetsbörda som detta kommer att innebära?
Gränsdragningsproblematiken innebär sålunda ett oöverstigligt hinder. Det gäller också det förhållandet att information om allt relaterat material ska samlas tillsammans med “huvudartikeln”, inklusive webb-tv. Ett enstaka webb-tv-inslag – t ex inom sport – kan under en dag relateras till flera olika artiklar för att dagen därpå vinklas om och användas till ett grepp om snygga mål för att en vecka senare ingå i en talkshow om fotboll. Och så ser det ut på många områden.

Arbetsinsatsen blir därför helt orimlig. Någon teknik för att genomföra utredningens förslag finns inte i dag och att utveckla den kan antas vara mycket kostsamt. Dessutom handlar det om en teknik som hela tiden måste underhållas eftersom sajters uppbyggnad kontinuerligt ändras.
TU finner därför förslaget ogenomförbart. Att dessutom välja ut vissa medieföretag – bl a de tio största dagstidningarna – för vilka leveransskyldigheten ska börja gälla redan den 1 april 2011, medan den för övriga ska börja gälla den 1 juli 2013 får en konkurrenssnedvridande effekt som inte kan accepteras.
Sammanfattningsvis avstyrker TU bestämt utredningens förslag.

3. Finns alternativen?
Som ovan nämnts anser TU det angeläget att säkerställa bevarandet av det digitala kulturarvet. Ansvaret för detta måste dock ankomma på det allmänna. Det är helt orimligt att ålägga företag och andra en leveransskyldighet som tekniskt svårligen låter sig genomföras – och att sedan dessutom vältra över hela kostnaden på dem.

Det är möjligt att utredningen i sina ambitioner om vad som ska samlas in, och trots de avgränsningar man försökt göra, ändå sträcker sig för långt. Att döma av den komparativa jämförelsen saknar utredningsförslaget motsvarighet i andra länder.

TU vill ändå framhålla att alternativ finns. Ett sådant kan vara att istället låta myndigheten med hjälp av en sökrobot hämta materialet på Internet, i förekommande fall förenat med en leveransplikt för sådant material som roboten inte kan samla in på egen hand. Detta är ju också något som KB uppenbarligen redan gör i dag. Utredarens argument emot detta är bristen på metadata och svårigheten att katalogisera och registrera” materialet. Men om det allmänna anser bevarandefrågan tillräckligt viktigt, så får man i så fall också anslå de resurser till KB eller annan myndighet som krävs för att säkerställa den.

4. Övriga synpunkter

Av de skäl som ovan anförts anser TU att betänkandets förslag inte kan läggas till grund för lagstiftning och avstyrker därför förslaget i sin helhet. Andra alternativ måste prövas – och det måste ske utifrån en analys av vad som är tekniskt, praktiskt och ekonomiskt möjligt.

TU vill i det sammanhanget fästa särskild uppmärksamhet på upphovsrätten. Som utredaren konstaterar får enligt upphovsrättslagen arkiv och bibliotek, däribland KB, kopiera exemplar av verk för bevarande, kompletterings- eller forskningsändamål – och det oavsett teknik. I fråga om att tillhandahålla exemplar av verk till allmänheten får däremot detta endast ske på papper (om inte en avtalslicens föreligger).

För TU och dess medlemsföretag är denna begränsning helt avgörande. Att med statliga medel bygga upp ett “superarkiv” av det slag som exempelvis utredningsförslaget skulle innebära kan endast accepteras så långe det förenas med tydliga begränsningar om att materialet inte får används på ett sätt som konkurrerar med dess rättsinnehavare.

Detta är något som måste klargöras innan man sätter igång att bygga ett arkiv av detta slag – och inte något man kan börja fundera på när det väl är på plats. TU har därför med förvåning noterat att upphovsrättsfrågan inte ingick i utredningsdirektiven och utgår från att den på ett tidigt stadium tas upp i ett eventuellt fortsatt arbete.

Stockholm den 14 januari 2010

TU

Per Hultengård
Direktör

Pin It on Pinterest

Dela artikeln?

Tryck på valfri social media för att dela, eller skriv ut med den gröna knappen.