Tisdag den 30 november föll en principiellt viktig dom i kammarrätten i Göteborg, där Google dömdes att betala 50 miljoner kronor i böter på grund av sin rutin att informera webbansvariga när en sökträff tagits bort från listan över sökresultat i enlighet med ”rätten att bli glömd”. Kammarrätten ansåg att detta inte var tillåtet enligt dataskyddsförordningen (GDPR).
Sedan 2014 har enskilda personer under vissa förutsättningar rätt att bli ”glömda”. Det betyder att sökmotorer som Google då måste ta bort sökresultat kopplade till enskildas namn. Detta inkluderar länkar till tidningsartiklar, vilket betyder att tidningars grundlagsskyddade verksamhet med ansvarig utgivare, ensamansvar och ett medieetiskt system (som undantas från GDPR – inklusive rätten att bli glömd) ställs emot enskildas rätt till integritet; en avvägning Google är skyldig att göra enligt lag.
Ett annat sätt att uttrycka det är att rätten att bli glömd ställs mot allmänhetens rätt att få veta.
Ur ett journalistiskt och publicistiskt perspektiv är ”rätten att bli glömd” problematisk i sig. Även om borttagna sökresultat från Google och andra sökmotorer inte innebär avpublicering av nyhetsartiklar från mediers webbplatser så gör lagen det svårare för allmänheten att hitta information. Det innebär att publicistikens räckvidd begränsas.
Det innebär dessutom att vi i praktiken fått ett parallellt system till den självreglering som medieföretagen ålagt sig inom ramen för det medieetiska systemet, något som kan komma att undergräva förtroendet för en ordning som gällt sedan 1916.
Men domen från kammarrätten i Göteborg betyder nu också att de ansvariga för t ex nyhetssajter inte ens ska ha rätt att informeras när sökvägar till publicerade artiklar tas bort.
”Det här är svårt att tolka annorlunda än att yttrandefriheten beskärs”, säger TU:s vd Johan Taubert i en kommentar. ”Likt det klassiska filosofiska tankeexperimentet om att ingen hör ett träd som faller i skogen, kan man fråga sig vad mediers rätt att publicera är värd om lagen medger inskränkningar i människors möjlighet att hitta det publicerade.”
TU är väl medvetet om att integritetsfrågan är komplicerad. När ska egentligen den enskildes rätt till skydd för sin integritet få väga tyngre än allmänhetens rätt att ta del av informationen som rapporterats om av medier? Dataskyddsförordningen och domen i kammarrätten säger nu en sak och en drygt 250-årig tryckfrihetsförordning något annat.
Detta diskuterades på TU Live den 9 december av Ida Wedén från Google, Martin Schori från Aftonbladet och Olle Pettersson från Integritetsskyddsmyndigheten, med TU:s jurister Jan Fager och Per Hultengård.
Integritetsskyddsmyndigheten betonade att det krävs rättslig grund för beslut om att ålägga sökmotorer att avlista sökträffar, och att lagen värnar den personliga integritet som möjliggör för exempelvis personer som dömts för brott att efter avtjänat straff kunna söka jobb utan att Googlehistorik ska ligga hen i fatet. TU:s företrädare underströk att det finns en reell motsättning mellan långtgående yttrandefrihet och dito personlig integritet. Google, Aftonbladet och TU var vidare eniga om att dagens lagstiftning hämmar yttrandefriheten och skapar en slags ”bakdörr” som möjliggör att runda det medieetiska systemet.
Avslutningsvis uppmärksammade TU den dom som nyligen kommit från Europadomstolen i Strasbourg och som i vissa fall kan utsträcka rätten att bli glömd till att också omfatta artiklar på mediehusens egna sajter. TU avser att återkomma om detta.