Det är så lätt att var för den – och samtidigt så lätt att välja bort den. Om man frågar 100 svenska politiker – på riks- eller lokalnivå – om de är för eller emot yttrandefriheten så kommer garanterat samtliga 100 säga att de är för yttrandefriheten.
Om man frågar samma 100 politiker om de är för eller emot ett starkt skydd för den personliga integriteten, så kommer de garanterat svara att de är för ett starkt skydd för den personliga integriteten.
Problemet är bara att det här inte går ihop. Yttrandefrihet och personlig integritet är varandras motsatspar. Stärker man skyddet för den personliga integriteten sker det inte sällan på bekostnad av yttrandefriheten – eller tvärtom.
Vi har från TU – branschorganisationen för svenska medier – sedan 2006 flera gånger gett undersökningsföretaget TNS Sifo i uppdrag att göra attitydundersökningar bland riksdagens ledamöter om inställningen till olika frågor där tryck- och yttrandefriheten kommer i konflikt med andra viktiga samhällsintressen. Det kan handla om brottsbekämpning, personlig integritet, sexistisk reklam, sekretess, kränkande budskap om religioner och så vidare.
Förvånansvärt ofta har riksdagsledamöterna i dessa situationer valt bort yttrandefriheten.
Men är detta representativt? Vad tycker din kommunpolitiker och ditt kommunalråd här på Gotland? Står de upp för yttrandefriheten när det verkligen bränner till?
För att bryta ner detta till en lokal nivå har vi från TU låtit TNS Sifo ställa samma frågor till ett antal kommunpolitiker.
Vill man förbjuda sexistisk reklam i lag? Vill man att poliser inte ska ha meddelarfrihet? Vill man höja skadestånden vid yttrandefrihetsbrott? Vill man ha fortsatt passfotosekretess? Vill man förbjuda medier att namnge dömda brottslingar?
Gotländska politiker har varit med i den här undersökningen. Vi namnger dem inte. Men svaren – från såväl dem som andra i riket – är oroväckande. Det finns geografiska skillnader, men generellt sett är svaren ganska samstämmiga. Vi presenterar undersökningen på ett seminarium i Almedalen i dag.
En klar majoritet tycker – spontant – inte att poliser ska få läcka till medierna, att det vore mycket eller ganska bra med passfotosekretess, att skadestånden vid tryckfrihetsbrott bör höjas, att sexistisk reklam bör förbjudas i lag och att det bör införas en särskild lag om skydd för privatlivet mot medierna. För att bara ta några exempel.
Ställer man följdfrågor – typ menar du verkligen att poliserna i Visby inte ska ha meddelarfrihet och (anonymt) kunna berätta om missförhållanden till Gotlands Media? – eller att Gotlands landshövding, Cecilia Schelin-Seidegårds förehavanden, i stort och smått, inte ska kunna granskas? – blir svaren förmodligen annorlunda.
Det är så lätt att i det enskilda fallet säga att just här måste vi väl ändå kunna göra undantag. Och det är det som är problemet. Det blir lätt ett sluttande plan. Och desto viktigare är det att hålla emot.
Vi firar i år 250 år av tryck- och yttrandefrihet i Sverige. Det ska vi vara stolta över. Men yttrandefriheten är inte given – den måste ständigt försvaras. Vill vi ha en stark yttrandefrihet räcker det inte med att bara stå upp för den i princip – utan också försvara den som princip i konfliktsituationer.
Styrkan i yttrandefriheten i ett land mäts bäst i om den skyddar också yttranden som är obekväma, kontroversiella och stötande.
Det gör den i Sverige i dag. Och det ska den fortsätta att göra. I stort och smått. I Sverige och på Gotland.
Jeanette Gustafsdotter, vd TU
Per Hultengård, chefsjurist TU
Ursprungligen publicerad i Gotlands Allehanda den 6 juli 2016