Medieuppgifter gör gällande att splittringen i den parlamentariska public service-kommittén är så stor att man inte kan enas om ett gemensamt förslag. Tidningsutgivarna menar att det från politiskt håll måste göras noggranna avvägningar och ges tydliga direktiv om vad som ska gälla i sändningstillstånden för 2026–2033. Att det i den komplexa och i flera avseenden hotfulla tid vi lever i inte tycks finnas bred politisk uppslutning bakom vad som ska gälla, är oroväckande.
När de globala techbolagen närmast tagit monopol på infrastruktur, kunddata och annonsmarknad, är läsaraffären en ren överlevnadsfråga för den fria och oberoende journalistiken. Samtidigt råder en ojämlik konkurrenssituation när den stora mängden textbaserade nyheter på svt.se och i SVT:s app i dag ger en läsarupplevelse som hos en nättidning, och där rörlig bild – som rimligen borde vara SVT:s primära produkt – mest kompletterar artiklarna snarare än att text kompletterar bildmaterialet.
Det är alltjämt tidningar som står för lejonparten av inte minst lokal och regional bevakning; av politiken i kommun- och regionstyrelser, fullmäktige och nämnder, samt av näringsliv, kultur och sport – i stort och smått. Men tidningsföretagen står som sagt och faller med att lyckas bygga en läsaraffär. Och för inte minst mindre tidningar – där varje enskild prenumerant kan vara avgörande – undermineras läsaraffären om det bedrivs oschyst konkurrens från en skattefinansierad nättidning ett klick bort.
Det råder politisk samsyn om att en fortsatt stark mediemångfald gagnar samhället och demokratin. Därför är Tidningsutgivarna fortsatt förhoppningsfulla om att ledamöterna i public service-kommittén, och i riksdagen när frågan väl hamnar där, når bred enighet om uppdraget för public service och de regleringar det kräver i fråga om public service-företagens påverkan på mediemarknaden. Ansvaret för att skapa hållbara konkurrensförhållanden ligger på våra folkvalda.